Marimba

Afrikansk xylophone ursprungligen från Kongo, känd redan under 1600-talet och spelas forfarande av den afrikanska befolkningen i Angola, Kongo, Uganda m.fl. Marimban överfördes till sydamerika och mellanamerika genom slavar. Trots sin afrikanska härstammning har marimban blivit nationalinstrument i ett antal latinamerikanska länder. Den moderna marimban konstruerades omkring 1910. I stället för kalebassresonatorer användes resonansrör av metall, ett under varje klangstav, avpassande i storlek till varje klangstavs tonhöjd. Instrumentet fick stor spridning och blev så småningom acceperat i seriösa samanhang. I Europa uppträdde marimban för första gången strax efter andra världskriget bl.a. genom Tomasi och Milhaud och senare genom Stockhausen och Boulez. Klangstavarna i en modern marimba är av jakaranda, rosenträ. Klangstavarna är konkava på undersidan och är ordnade kromatiskt. Utifrån sett är resonansrören oftast dekorativt symmetriskt ordnade. Detta har dock inte med luftpelarens längd att göra; medels en metallskiva inuti detsamma har denna avvägts till sin rätta storlek. Klangstavar och resonansrör är monterade på stativ som i sin tur är försedda med hjul. Marimban överskrider xylophonens tonomfång med ca två oktaver. Speltekniken är, med undantag för rörligheten, i stort sett den samma som på xylophonens. Spel med två klubbor är vanligast men även tre/fyra/sex klubbor förekommer. Notering sker i G-klav och F-klav. Marimban klingar som noterat. Klubborna skall ha huvuden av gummi eller överklädda med garn.

Emil Bergfeldt spelar på en egenhändigt byggd marimba M2003, omfång 4 oktaver C1 - C5. Klangstavar av jakaranda, stativ av ek-trä och aluminium resonansrör.
Vid inspelning används en Musser marimba M-30.